Vi svängde av Europaväg 18 vid Lekhyttan och passerade loppisar, caféer, antikvariat och ett överflöd av röda torpliknande stugor innan vi hamnade i Mullhyttan, och på Åsavallen: en idrottsplats med en avlång byggnad som inhyste både kansli och omklädningsrum, och som i kortsidan mot planen mynnade ut i en mer eller mindre oemotståndlig fotbollsläktare. Utöver det: discgolfbana, utegym och knatteplaner – allt väl omskött av en förening som med all tydlighet drivs av folk som bryr sig om den.
En idrottsplats i mängden kanske, men ändå blev jag upprymd. Jag tror det har att göra med trygghet, och att det kanske är så att mitt liv är uppdelat i både höga och låga trygghetsdelar som dels för sig själva, men helst i kombination, bidrar till gott mående. Som Voldemort och horrokruxerna i Harry Potter-böckerna, fast mer lo-fi (och helt annorlunda).
Trygghetsdelar, ett utkast:
- Idrottsplatser
- Uppsala
- Sommarstugan
- Öl i kylen
- Bandystudan
- Mörka krogar
- Alan Alda
Alan Alda? Jo, fan. Det finns goda anledningar.
För runt 10 år sedan bestämde jag och en vän oss för att vi skulle skriva ett handskrivet brev till Alan Alda och berätta vad han betytt för oss. Känslan var att tiden började rinna ut, och att vi faktiskt var tvungna att få kontakt med honom innan det var för sent. Vi skrev aldrig brevet, och Alan Alda lever fortfarande. Men jag tänker ibland på hur fint det varit om Alan Alda fått ett handskrivet brev från två 20-åriga snubbar i Uppsala som klickat hem alla elva dvd-boxar från Ginza, där vi berättat för honom om hur vi alltid såg MASH-avsnitten som sändes innan Conan O’Briens Late Night på det en gång i tiden Harald Treutiger-invigda TV4-plus.
Numera, när dvd-boxarna är nedpackade i källaren och TV4-plus inte längre finns, är Alan Alda en mer passiv trygghet i mitt liv. Från att han briljerar i Marriage Story till att han twittrar ut mer eller mindre småtråkiga poddavsnitt om ”kommunikation”. Alan Aldas twitterkonto fungerar också som insyn i hur det är att bli ordentligt gammal. Var och varannan tweet är ett farväl eller en hyllning till en kollega som nyss dött.
Och häromdagen dog Johnny Mandel. Han som skrivit melodin till Suicide is Painless – den på många vis så fascinerande låten som agerade titelspår till både filmen och TV-serien MASH. Det är svårt att låta historien om hur MASH-regissören Robert Altman ville ha en ”dum” text och sedan lät sin 14-årige son skriva ett pekoral om självmord bli, men ni får googla själva. För Alan Alda blev Johnny Mandel ännu en person att ta farväl av, och när jag läste vad han skrev tänkte jag att det kanske är något sånt det borde stå i mitt brev till honom.
”Alan Alda, tack för allt. Du har varit en trygghet, och har en alldeles speciell plats i mitt hjärta”.
Ja, varför inte. Han lever ju än.
Texter från ett rum 