Nilsson Lindelöfs Lissabon

Säg mig; när vi blir äldre, kommer vi någonsin hem?
Du sa: home becomes the highway.

Har en spaning om att sportjournalister (och visst var jag en gång nästan en sån) alltid går direkt på verb, därför börjar jag så här: läste PO Enquist och han skrev om att börja skriva genom att svara på en fråga, så hur var det egentligen i Lissabon?

Oktober 2019. Vi hade precis gift oss, jag och Axelia, när resan – den med prefixet bröllop- alltså – gick till Nilsson Lindelöfs Lissabon. På stort, hade vi slagit. Vi bodde på butikshotell insprängt i en undangömd gatstensgränd, bara en skarp högersväng bort från en spårvagnsbacke så brant att man aldrig slapp svettas. Ett rum med svårtillgänglig, men ändå utsikt, över hamnen belamrad med kryssningsfartyg stora nog för ett eget ekosystem. Utöver det: hotellbar med stor terrass, liten evighetspool och sprakande bubbelvinsmöjligheter.

Redan på resans andra dag, med tidernas torraste kyckling och vin-middag i ryggen, blev Axelia sjuk. Och fortsatte så vara. På kvällarna tog vi oss ut för att äta middag, men på dagarna var jag allt som oftast själv. Då gjorde jag inte mycket annat än att gå.

Jag gick runt i Nilsson Lindelöfs Lissabon, upp och ned för trånga gränder och fram och tillbaka längs shoppinggatornas glansiga glänsande gatsten. Ibland stannade jag på en uteservering för en Super Bock och för att läsa. Alltid lyssnade jag på musik. Det är också vad jag minns när jag tänker tillbaka på veckan i Nilsson Lindelöfs Lissabon. Inte spårvagnarna, köttbitarna med sås eller de förbannade fado-restaurangerna, utan musiken jag lyssnade på och böckerna jag läste.

Att höra introt till Big Thiefs “Vegas” tar mig tillbaka till planlösa promenader med lite för obekväma bröllopsmockaskor och lite för tjock blå manchesterskjorta: “Holed up in Vegas for only one week…”, fast i Nilsson Lindelöfs Lissabon.

Jag läste främst Fredrik Backmans “Björnstad”. Ett sista minuten-köp på Shop, Pocket just innan priority boarding var över. Jag vet inte hur mycket jag hade gillat den på jobbpendeln till Enköping, men på en ranglig barstol på en trång uteservering i Nilsson Lindelöfs Lissabon var det svårt att värja sig mot Backmans svulstiga språk; när det känns som att han desperat försöker skriva de osäkra ungdomarna i den bedrövliga ishockeyorten fria från sin barndoms maktlöshet.

Till slut blev Axelia friskare, vi åt nån friterad brytböna på hotellterrassen och hon märkte att champagne var bra mot halsontet. Den sista kvällen tryckte jag i mig tidernas köttigaste chorizo, serverad på vinylskiva, innan vi rundade av på en alright italienare. 

Jag har i tanken ofta återkommit till Nilsson Lindelöfs Lissabon och försökt förstå varför min ofrivilliga egentid under den rätt misslyckade resan etsat sig fast i mitt huvud. Och jag skriver det här för att jag till slut tror att jag vet. 

På mina promenader blev den obekanta staden förstärkande kuliss till musiken jag lyssnade på och boken jag läste. Som isolerade stunder av enbart nya intryck. Som om livet blev fiktion. Typ.

Mer sånt.