Med en vecka kvar till beräknad nedkomst är hela livet en utdragen väntan på lillebror. Han som inte kommer heta Hans trots min enkla dröm om en son att kalla “Hasse”.
I mitt lilla lilla liv har jag haft några Hans runt mig och inte minst min farmors bror Hans; invandrad från Österrike och med enorma gurkor frodande i växthuset utanför villan i the outskirts of Hallstahammar.
I skrivande stund, en fredagskväll en vecka innan han som inte kommer heta Hans beräknade nedkomst, har han som faktiskt hette Hans, han med gurkorna alltså, ockuperat mina tankar. Eller framförallt hans fru, och i synnerhet hans frus syster.
Hans är död men hans fru Hermine är nu 94 år gammal och bort fortfarande i Hallstahammar. Min pappa (Hans Mikael) var nyligen och hälsade på Hermine och ramlade då över ett oväntat brev. Ett brev som var skrivet på nyårsdagen 1947, men inte av Hermine utan hennes syster Aloisia, och otroligt nog översatt till svenska av en Nils Olof Wall.
Aloisia, Hermine och Hans, bodde innan, under och efter andra världskriget i den delen av Tjeckien som då hette Sudettyskland. De var tyskar, eller i alla fall tysktalande. Efter krigsslutet blev tyskarna som bodde i Sudetenland fördrivna av den tjeckiska regeringen och tvingades lämna sina hem för att deporteras hem – fast det ju inte var hem – till Tyskland.
I sitt brev från 1 januari 1947, som hon skriver från Bühlbronn, Tyskland, beskriver Aloisia just det. I brevet sammanfattar hon året som gått. Året då hon och hennes familj deporterades från sina hem. Hon skriver om hur de andra tyska familjerna runt dem en efter en tvingas lämna sina hem. Och hur det till sist är deras tur. Hon skriver om den sista sömnlösa natten i det hus de levt sina liv i, hur hästarna utfodras en sista gång, hur polisen beslagtar väl valda ägodelar och om den desperata jakten på en ny plats att kalla hemma.
Det är av flera anledningar lätt att bli berörd av Aloisias text; det vackra språket, den raka beskrivningen av hur det faktiskt gick till – och för mig så klart det faktum att henne historia ändå någonstans är kopplad till mig – även om Aloisia blev kvar i Tyskland och det var systern Hermine som hamnade i Hallstahammar och gifte sig med min farmors bror Hans.
Men det som mer än något annat inte släpper taget om mig är den obehagliga känslan av att den värld som Aloisia skriver ifrån kan komma att visa sig vara mer lik den som han som som inte kommer heta Hans kommer växa upp i, än den jag själv växte upp i.
Det är bara en känsla. Jag vet inte om den stämmer och det viktiga får vara att inte låta den bli alltför nedslående. Ni vet, mycket av det vi önskar, kommer vi inte uppnå; så mycket blir annorlunda än vi tänkt oss. Mångt och mycket kommer krävas av oss, men vi kommer också få ett och annat som är bra. Vandrare är vi, från ett liv till ett annat. Och vi går förtröstansfullt den väg de Hans innan visat oss. Därför ska vi i full tillförsikt, ta det första steget in i våren tillsammans.
Livet är det som pågår medan man letar efter popkulturella fynd. Senast igår, på en sån där stadsnära lunchpromenad som min nya moderna och panoramafönstertäta kontorsplats gör att jag lätt och ledigt kan ta mig ut på, trodde jag mig fyndat. På en smal bokrygg i Myrornas källare läste jag nyfiket: Det vältrampade klaveret. Men nej. Bakom den lockande boktiteln fanns endast kåserier av för mig okänd SvD-kåsör, och jag valde helt enkelt att gå vidare i livet.
Min senaste stora popkulturella upptäckt kom istället för någon månad sen, och har resulterat i mitt första nya favoritband sedan 2019. De kommer alltså med jämna och väl tilltagna uppehåll – favoritbanden.
Black Country, New Road hade tidigare passerat förbi i någon Lokko-krönika men vägen till mitt hjärta måste ta andra vägar. Den här gången genom låttiteln Good Will Hunting och de snirkligt Morrissey-esque:a versraderna:
It’s just been a weekend But in my mind We summer in France With our genius daughters now And you teach me to play the piano
Som om Adam Duritz haft lite självdistans (typ).
Alltså: Frankrike, genidotter, pianolektioner. Mitt, och nu även ditt, recept för en toppensommar.
Säg mig; när vi blir äldre, kommer vi någonsin hem? Du sa: home becomes the highway.
Har en spaning om att sportjournalister (och visst var jag en gång nästan en sån) alltid går direkt på verb, därför börjar jag så här: läste PO Enquist och han skrev om att börja skriva genom att svara på en fråga, så hur var det egentligen i Lissabon?
Oktober 2019. Vi hade precis gift oss, jag och Axelia, när resan – den med prefixet bröllop- alltså – gick till Nilsson Lindelöfs Lissabon. På stort, hade vi slagit. Vi bodde på butikshotell insprängt i en undangömd gatstensgränd, bara en skarp högersväng bort från en spårvagnsbacke så brant att man aldrig slapp svettas. Ett rum med svårtillgänglig, men ändå utsikt, över hamnen belamrad med kryssningsfartyg stora nog för ett eget ekosystem. Utöver det: hotellbar med stor terrass, liten evighetspool och sprakande bubbelvinsmöjligheter.
Redan på resans andra dag, med tidernas torraste kyckling och vin-middag i ryggen, blev Axelia sjuk. Och fortsatte så vara. På kvällarna tog vi oss ut för att äta middag, men på dagarna var jag allt som oftast själv. Då gjorde jag inte mycket annat än att gå.
Jag gick runt i Nilsson Lindelöfs Lissabon, upp och ned för trånga gränder och fram och tillbaka längs shoppinggatornas glansiga glänsande gatsten. Ibland stannade jag på en uteservering för en Super Bock och för att läsa. Alltid lyssnade jag på musik. Det är också vad jag minns när jag tänker tillbaka på veckan i Nilsson Lindelöfs Lissabon. Inte spårvagnarna, köttbitarna med sås eller de förbannade fado-restaurangerna, utan musiken jag lyssnade på och böckerna jag läste.
Att höra introt till Big Thiefs “Vegas” tar mig tillbaka till planlösa promenader med lite för obekväma bröllopsmockaskor och lite för tjock blå manchesterskjorta: “Holed up in Vegas for only one week…”, fast i Nilsson Lindelöfs Lissabon.
Jag läste främst Fredrik Backmans “Björnstad”. Ett sista minuten-köp på Shop, Pocket just innan priority boarding var över. Jag vet inte hur mycket jag hade gillat den på jobbpendeln till Enköping, men på en ranglig barstol på en trång uteservering i Nilsson Lindelöfs Lissabon var det svårt att värja sig mot Backmans svulstiga språk; när det känns som att han desperat försöker skriva de osäkra ungdomarna i den bedrövliga ishockeyorten fria från sin barndoms maktlöshet.
Till slut blev Axelia friskare, vi åt nån friterad brytböna på hotellterrassen och hon märkte att champagne var bra mot halsontet. Den sista kvällen tryckte jag i mig tidernas köttigaste chorizo, serverad på vinylskiva, innan vi rundade av på en alright italienare.
Jag har i tanken ofta återkommit till Nilsson Lindelöfs Lissabon och försökt förstå varför min ofrivilliga egentid under den rätt misslyckade resan etsat sig fast i mitt huvud. Och jag skriver det här för att jag till slut tror att jag vet.
På mina promenader blev den obekanta staden förstärkande kuliss till musiken jag lyssnade på och boken jag läste. Som isolerade stunder av enbart nya intryck. Som om livet blev fiktion. Typ.
Runt jul varje år brukar jag, min bror Johann och vår kompis Mattias träffas på en mer eller mindre stimmig krog i Uppsala.
Vi ses inte så ofta numera så de där träffarna agerar uppsamlingsheat av recent events, men framförallt som skådeplats för någon slags ”har du hört den förut?”-remake med försvinnande smal målgrupp. I ett maniskt tempo pratar tre stycken mer eller mindre självupptagna 30-åriga män i mun på varandra och drar anekdoter som absolut dragits förr. Jag förstår att det låter hemskt men för oss är det underbart, och tacksamt nog är vi tillräckligt självmedvetna för att inte föreslå att vi borde starta en podd ihop där vi ”bara snackar”.
Den anekdot som återkommer oftast under de här middagarna är den om Lou Reed på Annexet. Vi tar oss dit i presens:
Vi är nog yngst i publiken när Lou Reed kommer till Stockholm för att framföra hela mästerverket ”Berlin” 2008. Våra 19-åriga plånböcker är inte direkt feta men trots det unnar vi oss varsin starköl i plastglas innan vi sätter oss ner på våra platser på femte raden. Konserten är så klart sagolik, men av någon anledning blir det starkaste minnet från den att jag går på toaletten under ”Oh Jim”, och att jag är rätt nöjd med den tajmingen.
Den extra kryddan med kvällen är att vi efter konserten ska gå på indieklubben Baba Sonic på Mariatorget; vilket är en stor sak då det känns mycket coolare att dansa till Morrissey där än på klubben Orange (som oväntat många, även jag, uttalar på engelska) hemma i Uppsala. Den här gången kommer dock dansgolvet på Baba Sonic spela en biroll, för under en av alla ciggpauser tar kvällen en tydlig vändning. I kön utanför gatuköket mittemot rökrutan får vi syn på ett bekant ansikte från tidigare under kvällen. Lou Reed? Nej, men nära nog. Det är Lou Reeds basist – Fernando Saunders. Vet vi där och då att han heter det? Tveksamt, men vi känner enkelt igenom honom där han står i korvkön med sin bandana.
Vi närmar oss Fernando och Mattias sköter inte helt oväntat det mesta av snacket. Det är inte helt lätt att minnas vad vi säger, men jag vågar nästan lova att vi utbrister ett och annat ”Great gig, man!”. Vi får även veta att hela bandet bor på hotellet alldeles intill vilket så klart när en ny dröm: att få se Lou Reed. Vi kollar till och med om Fernando kan tänka sig locka ner Lou från hotellrummet för en snabb hälsning, fast vi innerst inne förstår att det nog är en alltför tall order.
Fernando (för oss alltså framförallt ”Lou Reeds basist”) tar sig till slut ur vårt grepp och tillbaka till hotellet. Då går kvällen in i nästa skede: att kedjerökandes vanka av och an i parken utanför hotellet i hopp om att få en glimt av Lou Reed. Och det är där det som gör att vi alltid återkommer till den här historien utspelar sig.
I parken utanför Lou Reeds hotell träffar vi en äldre man, lätt alkoholiserad, som sitter på en bänk. Han är på snackigt humör och när vi förklarar vad vi håller på med (”vi väntar på Lou!”) går han direkt igång och berättar om hur det faktiskt var på 60- och 70-talet, Men framförallt berättar han om sin kompis. En kompis som varit högst inblandad i både flower power- och beatnic-rörelsen. En kompis som hängt i alla rätta kretsar – och framförallt: han har hängt med Nico från Velvet Underground. Allt det här finns också samlat i en bok som kompisen skrivit. Vad heter boken? Jo, den heter ”Mina första 90 år”.
Det här låter så klart för bra för att vara sant och när vi senare på kvällen lämnar Mariatorget för att ta pendeltåget hem gör vi det utan att ha träffat Lou Reed, men ordentligt uppiggade av vårt möte med mannen på parkbänken – och högst intresserade av boken ”Mina första 90 år”.
Men det visar sig snabbt att den där boken inte finns. Eller ja, om den finns så är den väl undangömd. Vi söker på alla sätt möjliga, men hittar den inte.
Åren går och varje gång vi återberättar den här historien för varandra görs nya försök att hitta ”Mina första 90 år”, men vi går bet. Men till slut, under 2019, så kommer det: genombrottet.
”Jag har hittat den”, skriver Johann i en chattråd – och skickar sedan länken till Tore Håkanssons ”Mina första nittio år”. Och visst är det den – det går inte att missta. Och varken, omslaget, författarens utseende eller baksidestexten gör oss besvikna:
När Tore Håkansson var fyra år hoppades han att zigenarna som slagit läger i hans barndoms stad skulle röva bort honom. Så blev det inte. Men så snart han fick en chans gav han sig ut i världen. Först till Stockholm, där han bl.a lärde känna Paul Bjerre, Anna Lindhagen och Harry Martinson. Sedan till Indien, där han levde som hippie och övade andlighet hos bagwan Ramana Maharishi. Med tiden kom han att dras in i den indiska frihetskampen och stod Gandhi nära. För detta blev han arresterad men släppt mot löfte om passivitet. I stället försörjde han sig som korvförsäljare, slipsfabrikant och läppstiftstillverkare.
/——-/
Resten av sitt verksamma liv har han ägnat åt att resa jorden runt varv på varv, delta i sexologikonferenser, stödja prostituerades fackliga kamp och organisationer för sexhjälp till handikappade, delta i Friedrichhofkollektivets samlevnadsexperiment och, inte minst, knyta oändligt många vänskapsband, särskilt med starka kvinnor som sexforskaren Shere Hite, rocklegenden Nina Hagen, Velvet Undergroundsångerskan Nico och transvestitikonen Charlotte von Mahlsdorff.
Vid 94 års ålder har han nu, blind och rullstolsbunden, dikterat sina minnen.
Hur hittade Johann rätt i sin sökning? Tricket var att skriva ut nittio i bokstäver, inte siffror. För enkelt!
”Mina första nittio år” finns alltså, och den verkar vara allt det som mannen på en parkbänk utanför Lou Reeds hotell i Stockholm 2008 utlovade. Upprättelse för parkbänksmannen, och en viktig cirkelslutning för oss som var där. Och en sak kan jag nog lova: när jag, Johann och Mattias sätter oss ner för att diktera minnen ännu en gång, i år eller om nittio, så är historien om Lou Reed, Baba Sonic, Fernando Saunders, parkbänksmannen och Tore Håkansson med.
(Mina första nittio år finns tyvärr inte att köpa på webben, men den verkar finnas att låna på Nordmalings bibliotek. Om någon har bibliotekskort och vägarna förbi får hen gärna låna den åt mig.)
Vi svängde av Europaväg 18 vid Lekhyttan och passerade loppisar, caféer, antikvariat och ett överflöd av röda torpliknande stugor innan vi hamnade i Mullhyttan, och på Åsavallen: en idrottsplats med en avlång byggnad som inhyste både kansli och omklädningsrum, och som i kortsidan mot planen mynnade ut i en mer eller mindre oemotståndlig fotbollsläktare. Utöver det: discgolfbana, utegym och knatteplaner – allt väl omskött av en förening som med all tydlighet drivs av folk som bryr sig om den.
En idrottsplats i mängden kanske, men ändå blev jag upprymd. Jag tror det har att göra med trygghet, och att det kanske är så att mitt liv är uppdelat i både höga och låga trygghetsdelar som dels för sig själva, men helst i kombination, bidrar till gott mående. Som Voldemort och horrokruxerna i Harry Potter-böckerna, fast mer lo-fi (och helt annorlunda).
Trygghetsdelar, ett utkast:
Idrottsplatser
Uppsala
Sommarstugan
Öl i kylen
Bandystudan
Mörka krogar
Alan Alda
Alan Alda? Jo, fan. Det finns goda anledningar.
För runt 10 år sedan bestämde jag och en vän oss för att vi skulle skriva ett handskrivet brev till Alan Alda och berätta vad han betytt för oss. Känslan var att tiden började rinna ut, och att vi faktiskt var tvungna att få kontakt med honom innan det var för sent. Vi skrev aldrig brevet, och Alan Alda lever fortfarande. Men jag tänker ibland på hur fint det varit om Alan Alda fått ett handskrivet brev från två 20-åriga snubbar i Uppsala som klickat hem alla elva dvd-boxar från Ginza, där vi berättat för honom om hur vi alltid såg MASH-avsnitten som sändes innan Conan O’Briens Late Night på det en gång i tiden Harald Treutiger-invigda TV4-plus.
Numera, när dvd-boxarna är nedpackade i källaren och TV4-plus inte längre finns, är Alan Alda en mer passiv trygghet i mitt liv. Från att han briljerar i Marriage Story till att han twittrar ut mer eller mindre småtråkiga poddavsnitt om ”kommunikation”. Alan Aldas twitterkonto fungerar också som insyn i hur det är att bli ordentligt gammal. Var och varannan tweet är ett farväl eller en hyllning till en kollega som nyss dött.
Och häromdagen dog Johnny Mandel. Han som skrivit melodin till Suicide is Painless – den på många vis så fascinerande låten som agerade titelspår till både filmen och TV-serien MASH. Det är svårt att låta historien om hur MASH-regissören Robert Altman ville ha en ”dum” text och sedan lät sin 14-årige son skriva ett pekoral om självmord bli, men ni får googla själva. För Alan Alda blev Johnny Mandel ännu en person att ta farväl av, och när jag läste vad han skrev tänkte jag att det kanske är något sånt det borde stå i mitt brev till honom.
”Alan Alda, tack för allt. Du har varit en trygghet, och har en alldeles speciell plats i mitt hjärta”.
I plastglaset Kir och Punk-IPA bland rödvit memorabilia på Bosna efter halmstrån gripa från korvkön mot domarn’ långfingret blotta mest av allt saknar jag Degerfors borta.
När jag börjar skriva det här hör jag i mitt huvud det som mama Jane nästan sa till sonen Daniel i tv-serien Rectify: “You’re not the first to romance den svenska idrottsplatsen”. Jag vet, men när en ny twitterkompis så här i undantagstider ställde frågor till mig om Degerfors och Stora Valla så blev det för svårt att låta bli.
Jag minns alla mina bortaresor och hur de brukade beröra mig, men kanske helst dem till Stora Valla i Degerfors. Jag vet inte riktigt varför; kanske för att det redan när man säger “Stora Valla” känns tryggt, nog också för att idrottsplatsen i Degerfors prickar in alla nummer på vinnarraden på idrottsplatsernas bingobricka.
Visst gillar jag även ett ocharmigt Ängelholms IP eller ett lite grått Påskbergsvallen men Stora Valla har allt; från biljettkioskerna utanför arenan, fotbollstorgskänslan innanför grindarna, den velodromliknande långsidan och den rangliga bortaläktaren.
2014 stod jag på just den där rangliga bortaläktaren när Superettanykomlingen Sirius vände 1-0 till 1-3 under matchens sista fem minuter och en sedvanligt sval Stefan Silva satte spiken i kistan framför ett av elitfotboll berusat bortafölje, som firade vilt i den kyliga vårkvällen.
2016 var det högsommar och bortabussen anlände med en sådan marginal till avspark att vi hann förbi restaurang Bosna, som vanligt indränkt i Degerforsprylar och fyllt med avväpnande välkomnande hemmasupportrar.
Så när jag saknar allt med fotbollen så saknar jag inte de stora och avgörande matcherna mest. Mest saknar jag en lagom fylld idrottsplats i en ort där gå på fotboll är vardag, där barnen har en oväntat stor yta bakom ena målet att leka på och där man köper sin kaffe några minuter före halvtid, innan man tar den på en promenad runt hela planen.
Checklista för glädjestunder: Blå himmel och vårsol. Varm choklad i kåsa och pannkakor med sylt i låda. Snusnäsduk och fleece. Fingervantar och uppvikt mössa.
Vi var inte ensamma i helgen, någon av oss som tog all vår oro och molande ångest till skogs, till sjöss och till märkta vandringsleder. Och vi uppfann inte något nytt flyktbeteende, när vi bland rötter, sand och mull, i marssol, vårblomning och plusgradsvindar, försökte undvika lasset genom att vara i naturen istället för i vårt eget huvud.
I Vigdis Hjorts Arv och miljö hittade jag, bara några timmar efter jag återvänt hem från min friska skogspromenad™, en formulering om just det där att låta naturen rena sinnet. Och det var tur att jag läste hela vägen till eftertexterna. För hon var så klart inte först, hon heller.
Från fotnoterna:
“Tanken att vara som liljorna på marken och fåglarna under himlen är hämtad från Sören Kierkegaards “Lilien paa Marken og Fuglen under Himlen: tre gudelige taler” 1849.
Since 1849, alltså.
Att vara som: liljorna och fåglarna som i tystnad och lydnad är närvarande idag.
Att spara på: glädjestunder att värma sig med när tiderna blir tuffa.
Därav en checklista. Som en påminnelse om vad som behövs för glädjestunder att minnas, helt utan Werner Herzogska tankar (here, I differ with Treadwell) om att det nog är just naturen som är ute efter oss.
/Oskar
—
*Tanken om lasset är hämtad från en intervju med Uffe Larsson i Tom Alandhs ”Vi hänger me'” 2007.
Måndag i februari i färg fast just så där grått som andra världskriget i svartvitt.
Att börja läsa är som att börja träna. Man berättar gärna att man gjort det. Och i en av de där böckerna jag läst på den där dubbeldäckarbussen som varje dag färdas längs den olycksbådande smala riksväg (route) 55 mellan Uppsala och Enköping skriver författaren om hur något fiktivt beskrivet i text kan bidra till att förhöja upplevelsen av något verkligt. Som ett träd. Och kärlek. Eller färg.
På senare tid har jag nästan uteslutande lyssnat på bandet Big Thief, även det på bussen, och samtidigt som deras reverbdränkta gitarrer adderat sentimentala ljudlandskap till det jag läst har en textrad som beskriver kärlek som orange fastnat i mitt huvud: ”Orange är min kärleks färg”. Sen rakt in i bildspråkshimlen.
Orange is the color of my love Fragile orange wind in the garden Fragile means that I can hear her flesh Crying little rivers in her forearm Fragile is that I mourn her death As our limbs are twisting in her bedroom
En text som alltid hade fastnat, men nog lite extra på en dubbeldäckarbuss på route 55 en måndag i februari i färg, lika grå som andra världskriget i svartvitt – och inte det minsta orange.
Den kom till mig när jag på kort tid plöjt två oerhört detaljerade böcker om rockbandet Kiss. Den kom till mig efter att på en eftermiddag lyssnat på fem timmars podcast om samma ämne. Den där känslan av det där som Olof Lagercrantz nästan sa till sin (otrolige) son David Lagercrantz: ”Ingenting du gör, Oskar, gör du ordentligt”.
Jag har börjat läsa igen. Och egentligen sa Olof Lagercrantz till sin son att han inte gjorde något på allvar, men skitsamma. Jag har börjat läsa igen. Det började med att jag bytte jobb och fick tid över på en lugnare pendling och har spillt över in på den lågintensiva semestern där känslan av stiltje botas med att i alla fall försöka vara två mellanöl in redan innan middagen. Och med att läsa.
Jag läser inga stora romaner. Som resten av den svenska medelklassen läste jag Alex Schulmans senaste men har sedan som vanligt märkt att det är biografier och reportage- eller fackböcker som får mig att fastna. Och ja, främst två böcker om Kiss.
Ämnet i sig är inget konstigt, jag har alltid älskat Kiss. Jag fick låna den första boken av min bror, en 600 sidor lång biografi skriven av den svenske rockjournalisten Carl Linneaus (!), och köpte sedan själv den andra boken som är en mer personligt reflekterande bok av samme Carl Linneaus (!), samt Alex Bergdahl, om deras närmast osunda relation till bandet.
De båda böckerna är fanimej ren läsglädje och den som heter Partners In Crime – vår livslånga jakt på sanningen är en varm och kärleksfull blandning av nördfakta och personliga reflektioner. Men jag känner ett stråk av sorg när jag läser. Jag vill också kunna veta så där mycket. Om nåt.
Samtidigt slår det mig att jag minns saker hyfsat bra, bättre än jag ofta tror, och att det nog främst är drivkraften hos Alex och Carl som jag avundas. De älskar att gräva efter nya fakta om Kiss, och de verkar säkra på att det är rätt sak för dem att göra. Och när man läst båda böckerna är det enkelt att som utomstående säga att: ja, det är det.
Själv har jag de senaste två åren suttit på otaliga arbetsintervjuer och skrivit otaliga personliga brev där jag sålt in mina drivkrafter. Det har till och med gett mig jobb. Samtidigt känner jag mig osäker på om något av det jag gör faktiskt är det jag vill göra. Drivkraften spretar, om den ens finns.
Kanske är den att vara två mellanöl in redan innan middagen. Ja, det får i alla fall vara gott nog semestern ut. Och ikväll när bastun är badad och kvällsdoppet doppat så knappar jag fram Kiss live i Stockholm 1984 på mobilen och får sekundärrysningar. Det får vara gott så.
Jag vill att fotbollen ska vara för alla. Jag vill inte att fotbollen ska vara ett vadderat rum där bara de som är glada får vara med.
Att stå på en fotbollsläktare och heja på ett lag är olika för alla och en resa genom olika stadier. Vissa dras till nerven, röken och alla de där känslorna utanpå redan när de är barn (ta en titt på den nedersta raden på den sjungande sektionen). Andra hittar dit (hit!) genom många långa omvägar. Någon har påstått att vetskapen om att man får må piss var en avgörande faktor. Andra har haft blåsvart i blodet sedan födseln och andra, som jag, tog ett väl avvägt beslut i de äldre tonåren. Ni hör. Fotbollsläktaren är en organisk skådeplats för ett spretigt persongalleri med en mer eller mindre helt unik egenskap; alla på den drar åt samma håll. Helgon och syndare, förlorare och vinnare, horungar och speltorskar. Alla ombord!
Och det där spretiga har alltid varit vår kärna; från sneda bortaresor i alla möjliga gärdsgårdsserier till den sena onsdagskvällens magiska seger hemma på byggarbetsplatsen Studenternas med rök i ögonen och något slags jävla hopp i bröstet. Fotbollsläktaren har dörren öppen för dig, blir din vän och skyddar dina drömmar och din längtan. Tillsammans lever vi med sorgen och tillsammans älskar vi med allt vi har. Och någon gång då och då, men fråga mig inte när, når vi det där slutmålet eller den där euforin vi drömmer om. Men till dess, och nu, och alla andra jävla dagar: länge leve den besvärliga supporterkulturen.
Texter från ett rum 